Ny blogg

Kolla HÄR!

Staffan Ling.

Lycka hade varit om detta papper innehöll ett meddelande till Staffan Ling. Något avslappnat och kort. Tjena Staffan, ses ikväll. Ta med ett gott rött. Det hade varit coolt. Att umgås med Sveriges skådelspelar- och mångsysslarelit.

Men så är det inte.

Det är översta pappret i högen bland mina anteckningar till en lingvistiktenta som jag skriver på fredag. Fan.

Hitta Sarah Palin!

Btw. SVT:s valbevakning är ju kass. Jag tittar på fyran istället.

CM och jag. Sida vid sida i Singing Bee.

Ikväll ska jag vara med och tävla i kanske världen bästa teveprogram sedan Planet Earth - Singing Bee! Inspelning var ju i augusti. Men vad gör väl det?! Ni vet ju inte hur det gick! Bilden tog jag ganska precis före inspelningen. Tjejen på bilden tävlade jag mot. Jag vet inte vad hon heter. Men hon hade en enorm camel toe. Den var t.o.m. så stor att tävlingsledningen hade krismöte före inspelningen för att se om de kunde dra ner hennes byxor lite. Kostymören agerade vågmästare, och hävdade att den var del av hennes image. Kameltån fick vara kvar.

Musik och känslor.

Så. Nu är denna blogg igång igen. Hoppas att ni läste Myspacebloggen förra veckan. Den blev väldigt bra tycker jag.

Har ni tänkt på en sak? Att vissa låtar är så starkt kopplade till vissa händelser och platser.

Mando Diaos Long Before Rock 'n' Roll får mig direkt att tänka tillbaka till tidiga morgonar med Ann i Linköping senhösten 2006. Vi hade som alltid varit uppe för sent kvällen innan och skulle vakna klockan halv sju för att hon skulle på föreläsning. Det var skitkallt ute. Och inte fanns det något kaffe i köket. Olle och Martina på P3 väckte oss knappt. Men när Mando började spela var det omöjligt att ligga kvar. Musiken var ju bara så jävla bra.

Mon Roes skiva med samma namn. Det är Berlin 2006 så det sjunger om det. Jag såg dem live där, och föll pladask direkt. Jag brukade slå igång första låten Mexico hemma innan jag tog på mina flip-flops och gick till tunnelbanan. När jag kom fram till Dahlem Dorf, vilket var min slutstation hade skivan kommit till Leave Me Alone. Därefter flip-floppade jag de sista 150 metrarna till Kennedyinstitutet förbi kebabståndet och mobiltelefonförsäljarna lyssnades på Do You Notice tills jag träffade på min smällfeta lärarassistent Doris som hade en massa konstiga frågor till mig på tyska. Rädd för tyskor som jag är tryckte jag på stopp.

Fleet Foxes Meadowlarks. Höstens lärarpraktik i Enköping. Jag kliver av bussen vid Gustav Adolfs torg. Möts av den kalla höstluften. Börjar gå mot Westerlundska. Går igenom lektionen i huvudet. Hör min inre lärarröst gå igenom Napoleons uppgång och fall. Händerna gestikulerar. Whiteboardtavlan fylls med information. Jag visar bilder och spelar musik. Läser högt ur soldaters dagböcker. Plötsligt är jag framme vid skolan och borta ur fantasin. Låten är slut och jag tar av mig lurarna.

Skaugh vi vaugh?

När var det ska vi leka? byttes ut mot detta?

Många bloggar.

Inte nog med att jag läser en massa bloggar. Nu försöker jag skriva två stycken på samma gång.

Det går sådär.

Om ni tycker att den här bloggen är för tråkig nu, beror det på att jag lägger det mesta krutet på den andra istället. Den måste ju bli bra.

Man kan diskutera om den är det nu.

Här är den i alla fall.