Enda sedan jag gråtandes tog mig igenom Bowling for Colombine för första gången 2003, har jag som många andra varit fast i domumentärträsket. SVT uppmärksammande detta intresse förra sommaren och slog till med 6st amerikanska dokumentärer, nästan för mycket för mig som enorm USA-fantast att hantera. Det blev det också, jag hann bara se 2 av dem (Bowling for Colombine hade jag redan sett så många gånger). Den ena, Hoop Dreams, en fantastisk dokumentär om en verklig vardag för många svarta amerikaner, där skillnaden mellan total framgång, rikedom och misär är hårfin. Dessutom kände jag igen mig själv från min ungdom i USA, där allt kretsade kring basket. Den andra, Why We Fight, en dokumentär med samma namn som USA:s propagandafilmer regisserade mot slutet av andra världskriget av Frank Capra, i syfte att motivera amerikaner och europeer om USA:s goda syften i kriget. Why We Fight från 2005 har en marxistiskt syn på USA:s inblandning i världskonflikter, dvs den säger att USA:s ultimata syfte med militära insatser handlar om ekonomisk vinning. Jag tror att de flesta utanför USA håller med om detta, även om det är en högst förenklad syn på ett komplext problem. Vad som dock är intressesant är att om du skulle spatsera runt en dag i vilken amerikansk stad som helst och fråga folk samma fråga som besvaras i filmen skulle du av de flesta få svaret: Frihet. Detta svar har många dimensioner, men misstolkas av många som något påhittat under Bushs tid som President. Detta kan dock härledas till långt före USA:s oberoendeförklaring 1776, nämligen till John Winthrops A Model of Christian Charity, där uttrycket A City Upon a Hill myntades. Nog om det.
Den dokumentären som gjorde störst avtryck på mig* sommaren 2005 var dock The Staircase, som fick titeln Dödsfallet på svenska. Dokumetären handlar om rättegången mot den mordåtalade Michael Peterson. Aldrig har jag varit så involverad i ett TV-program som då**. Torsdag- och fredagskvällar umgicks jag inte med några vänner, och morgonen efter sista programmet, det programmet då domen förkunnades, var jag helt omtöcknad. Det var som att vakna ur en mardröm, eller kanske egentligen som en levande mardröm. Det värsta var att det bara var jag i min bekantskapskrets som såg programmet, och därför var det svårt att komma till jobbet helt förstörd och skylla på ett TV-program. "Hej, jag kan inte komma till jobbet idag - jag har tittat på TV. Hejdå!"
*OBS! Bildligt talat.
**90210 inräknat.
7 kommentarer:
Nu glömde du att du faktiskt under en period också tvingade Johannes att spela in dokumentären åt dig!
Shame on you.
Stämmer bra, det. :) Jag försöker göra bloggen lite mindre lokal… ;)
Den dokumentär som gripit mig mest är 'The thin blue line' av Errol Morris. Filmaren tar sig an ett omstritt mordfall i Texas(?) och han lyckas till slut få mördaren (som redan sitter i dödscellen efter ett annat mord begånget långt senare) att under kvalfulla former erkänna. Den kändes verkligen. Jag rekommenderar den varmt.
Eh, jag var lite snabb där. En annan var dömd för mordet, tack vare filmen togs fallet upp på nytt och den tidigare fällde frikändes, men man måste se filmen. Människan är en besynnerlig skapelse.
Människor har alltid stridit om resurser. Varför skulle plötsligt sådana grundprinciper förändras?
Vaskrensarn: Ja, den har jag sett! Den är bra! Jag kände inte till den innan jag såg den, men det råkar vara min favoritkompositör som har komponerat musiken (Philip Glass), så jag såg den ursprungligen därav.
erik: Det stämmer, men President efter President har vilselett det amerikanska folket att tro att de har satt in trupper i olika konflikter för att försvara världen från ondska. Det är fel.
Skicka en kommentar