8-timmarsflygningen över Atlanten kändes alltid mycket längre förut. Jag vet inte om det beror på att det då var färre filmer utan möjlighet till att välja själv, inga spel, inga norska inredningstidningar eller rödvin för unga. Något har hänt i alla fall. 8 h och 30 min kändes iaf inte så långt när jag satt i stol 37F och plågade mig igenom Miami Vice och någon film om en pirat, en smal tjej och en skattkista.
Nu är jag framme i Chicago, och vilken fröjd det har varit att få träffa två av tre syskonbarn här. På lördag är det dop, och innan dess ska jag hinna försöka träffa min tjocke judiske kompis Josh. Vi har inte setts på 5 år, så det lär bli fett att ses. I dubbel bemärkelse! *trumvirvel*
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Tja Kalle! Tror just jag hittade dig på Idas blogg nyss :)
Hoppas julen varit fin!
Kram Ellen
Skicka en kommentar